Min lägenhet. Mörkt ute. Det enda som lyser upp rummet är två datorskärmar.
Helt tyst är det också, bortsett från ett lågmält surr från datorerna.
Det enda som bryter tystnaden är utrop i stil med "Hur kan DET vara ett godkänt ord?!" och upprörda, hödljudda suckar.
Han vet inte om det, men ibland när jag väntar på min tur slänger jag ett ögonkast åt hans håll.
Jag ser rynkade ögonbryn och ögon som scannar av spelskärmen efter möjliga ord att lägga.
Bra så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar